#metoo och vägen framåt

Hösten 2017 exploderade metoo runtom i världen och fick enorma effekter, inte minst här i Sverige där fler än 65 efterföljande upprop släpptes från olika yrkes- och samhällsgrupper. Genom uppropen kunde ingen längre blunda för det faktum att alltför många utsätts för sexuella trakasserier och övergrepp.

Den 19 november 2017 släpptes #teknisktfel som ett av de första branschuppropen. Till samordningsgruppen för uppropet fick vi in över 400 vittnesmål från kvinnor inom teknik, it, bygg och industrin, och genom dem blev det tydligt att sexuella trakasserier, nedvärderande kommentarer och exkluderande bemötande är en vardag för alltför många kvinnor inom teknikbranschen.

’’En av grundarna på företaget grabbade tag i mina bröst på ett företagsevent på Café Opera, framför alla kollegor.’’

Ledde metoo till en förändring då? Ja absolut!

Vi kan bland annat se att skulden började förflyttas från offer till förövare, kunskapen och medvetenheten om vad sexuella trakasserier är ökade och människor började reagera och agera när saker och ting händer som inte är okej. Men metoo kom ju för snart fyra sedan, livet går vidare och det är väl inte relevant att fortsätta prata om det här. Eller?

’’Under en konferensresa med mitt första jobb tog sig den manliga VD:n friheten att ge mig en smisk på rumpan, sedan klappade han sig på knäet och sa: “sätt dig här gumman”…’’

Arbetsmiljöverket redovisar i sin rapport Arbetsmiljön 2019, att drygt en av tio kvinnor hade varit utsatt för sexuella trakasserier på arbetet någon gång under det senaste året. Män utsätts också men i mycket mindre utsträckning. Bland unga kvinnor, 16-29 år, hade nästan en av fyra blivit utsatt för sexuella trakasserier under det senaste året. Nästan 25 procent av unga kvinnor har alltså utsatts för sexuella trakasserier på sin arbetsplats!

’’Chefen höll ett tal om varje medarbetare och vad denne åstadkommit under året. När han kom till mig berättade han om min hårfärg, mitt utseende och att det var så roligt att jag ville jobba där. En manlig kollega ropade något om mina bröst varpå chefen fnissade lite och gick vidare till att lovorda näste man.’’

2019 redovisade Diskrimineringsombudsmannen sin tillsyn av 150 arbetsgivare inom IT-branschen. 119 företag, det vill säga ca 80 procent, brast i sina riktlinjer och/eller rutiner vad gäller trakasserier, sexuella trakasserier och repressalier. Endast 28 arbetsgivare hade godkänt på alla punkter. Det är alltså det mest grundläggande som många bolag inte ens lever upp till. Det ironiska är att i samband med metoo var många företag snabba med att påpeka att de visst hade rutiner alternativt uppdaterat sina rutiner. Men de här siffrorna visar på något helt annat.

Frågan om sexuella trakasserier handlar dock inte bara om rutiner, utan det handlar i stor utsträckning om makt. Och det måste vi våga prata mer om. Det vill säga, vem utsätter vem och i fråga om offrets utsatthet gentemot sin förövare och i förlängningen gentemot företaget. Precis som i många andra branscher och arenor i samhället, står de som blivit utsatta inför ett svårt ställningstagande – ska hen berätta, ta det vidare, anmäla?

’’Min chef skickade olämpliga sms till mig under flera år. Tog sig rätt att kommentera min kropp och hur han kände sig i min närhet samt saker han ville göra med mig.’’

Rädslan för repressalier är stor, det framkom tydligt i vittnesmålen vi fick in till #teknisktfel. Men ibland är det också så att i de fall den utsatta faktiskt vågar rapportera vad som hänt är det för döva öron. I mitt arbete hör jag regelbundet vittnesmål från kvinnor som blivit utsatta och när de berättar om sina upplevelser, får de inget gehör och inget stöd. Det undersöks inte, det ignoreras eller det sopas under mattan. Ibland för att förövaren är en person i maktposition, kanske den där stjärnsäljaren eller en högt uppsatt chef. Ibland för att den som tar emot berättelsen om vad som hänt inte riktigt vet vad den ska ta för nästa steg.

Självklart är det viktigt att ha bra rutiner på plats. Det ska vara tydligt vad som görs när något händer och medarbetare ska kunna känna sig trygga i vetskapen att rutinerna finns och efterlevs. Men vi måste också våga ta tag i de här frågorna på flera plan.

Här kommer därför fem tips för att bygga en tryggare arbetsplats.

1. Undersök nuläget. Utan att fråga och få en bild av medarbetarnas upplevelser kan ni inte sätta in rätt insatser. Enkäter, intervjuer eller fokusgrupper kan vara metoder för att få en bild av nuläget.

2. Utbilda medarbetare och chefer om vad diskriminering, sexuella trakasserier och kränkande särbehandling är och om maktförhållanden och riskfaktorer i arbetsmiljön.

3. För en regelbunden dialog i teammöten och andra sammanhang för att förankra och befästa kunskaperna i allas vardag.

4. Se till att ni har bra rutiner och policies på plats som är väl kända av alla anställda och säkerställ att de också efterlevs.

5. Chefer och ledare måste ta ett stort ansvar för att bygga en arbetsplats fri från sexuella trakasserier och andra former av diskriminering, genom att upprätthålla de värden och beteenden som främjar en icke diskriminerade arbetsplats.

Teknikbranschen står inför en enorm utmaning vad gäller kompetensförsörjning och samtidigt sjunker andelen kvinnor som söker sig till och stannar kvar inom branschen. Företag har helt enkelt inte råd att inte ta den här arbetsmiljöfrågan på allvar. Men så länge man inte vågar ställa dem som beter sig fel till svars och hålla dem ansvariga, kommer man fortsätta förlora kompetens och i förlängningen se sitt arbetsgivarvarumärke försvagas.

Fundera gärna över hur du och din organisation tar ansvar och ägarskap för att säkerställa trygga arbetsmiljöer för alla. Inte bara på pappret men i vardagen. Hur följer ni upp? Hur håller ni ansvariga till svars? Och hur säkrar ni upp att de i maktposition inte slipper undan? Det är hög tid att prata om de här svåra frågorna. Bara så kommer man som bolag kunna ta viktiga steg för att bli en inkluderande, relevant och attraktiv arbetsgivare.

Citaten kommer från #teknisktfel, www.teknisktfel.se